3 oktober 2012
Nästan ett år har gått sedan jag träffade mina lärgruppskompisar för första gången. Nästan ett år har gått sedan jag startade kursen Pedagogisk Dokumentation med IT-stöd och tog de första stapplande stegen mot en delvis ny värld. Det har varit ett mycket lärorikt år, men också utmanande. Jag hade tidigare testat iPad i yrket, men under året som gått har jag lärt mig ANVÄNDA den också.....
Att fånga lärandet genom levande dokumentation är fantastiskt. Att dagligen kunna fotografera/filma/spela in kommentarer etc är en fantastisk förmån för att synliggöra elevernas framsteg!
Jag har insett att jag måste låta eleverna få rätt verktyg för hur de kan reflektera över sina erfarenheter för att sedan kunna gå vidare (Den svårfångade reflektionen). I mitt första inlägg i detta processdokument citerade jag ur just Den svårfångade reflektionen: "Om vi begränsar vårt tänkande till det som redan är givet, de slutsatser vi redan gjort eller till det som verkar passa ihop kommer inga nya lösningar att ges... Att ge utlopp för fantasin är ett viktigt sätt för att åstadkomma detta." Ja, vikten av att använda fantasin och att utifrån sina egna erfarenheter söka förståelse för texters innehåll tex, är ett vardagligt diskussionsämne i klassrummet. Att fantasin är en muskel som måste tränas upp är ett uttryck som fastnade hos mig under kursens gång (Manus och dramaturgi för film).
När nu kursen går mot sitt slut kan jag konstatera att trots att en del projekt tagit lång tid att producera och varit ganska tidskrävande, så känner jag mig rätt nöjd över mitt resultat. Jag ser framemot att förverkliga allt det jag arbetat med under året. Att få anpassa det för min egen klass. Tack!
27 september 2012
Ännu ett halvår har passerat och slutet av kursen närmar sig. Det här inlägget handlar om varför min film blev som den blev. Jag tycker om när barn lär sig och det är alltid spännande att ta del av hur de lär sig. När jag planerade min film ville jag att de själva skulle utforma sina repliker så mycket det gick. Hade jag regisserat dem angående vad de skulle säga så hade det inte blivit några bra exempel på lärande tror jag. Istället berättade jag i förväg för mina "skådespelare" att målet med filmen var att den ena skulle lära den andra hur man bakar kladdkaka. De var genast med på noterna och gick in för sina roller med hull och hår. De hade själva idéer om vad de kunde säga för att det skulle bli lärande för dem.
Själva filmandet gick ganska snabbt. Det blev några omtagningar pga diverse felsägningar, men en del felsägningar blev bara charmiga. Som tex när storasyster skulle säga "ingredienser" och verkligen inte fick ihop det och lillasyster i bakgrunden sa ordet hur lätt som helst. Till slut valde vi att använda det i filmen.
Jag ville gärna att filmen skulle bli användbar på flera sätt än att bara visa på lärandet. Därför utformade jag filmen som ett bakprogram. Jag känner mig nöjd med filmen i sin helhet, men jag kan nu i efterhand tycka att den är i längsta laget. Skulle önska att jag hittat en "snabbspolingsfunktion" som man kunde använt sig av för att få lite "fast forward"-känsla. Tror det varit kul.
I min film har jag haft svårt att få till dramats klassiska struktur som beskrivs i Manus och dramaturgi för film av Thomas Granath. Mitt anslag är bilden på kladdkakan i början och den första scenen då tjejerna berättar vilka de är och varför de är där. I min film består konflikten av huruvida alla ingredienser kommer med...eller kanske att de inte glömde sätta på ugnen! Konfliktlösningen hittar vi när kakan hälls upp i formen och senare tas ut från ugnen.
Det här har varit en mycket rolig uppgift att göra och jag ser framemot att använda filmskapande som en del i min undervisning och i min pedagogiska dokumentation.
27 mars 2012
Så här i halvtid har det blivit dags att summera vad jag varit med om så här långt och också försöka sätta ord på hur den här kursen har utvecklat mig hittills. Det är en härligt positiv känsla som omsveper mig när jag tänker på det jag fått ta del av. Men även många tyngre tankar som "hur ska jag hinna göra alla roliga och nyttiga saker i klassen och samtidigt hinna dokumentera och följa upp tillsammans med eleven"?
Egentligen är den frågan inte någon ny för mig, utan det är en fråga som jag i mitt yrke ständigt återkommer till. Skillnaden nu är att jag ser några fler sätt att dokumentera elevers arbeten på och jag hoppas att jag tillsammans med mina kollegor ska kunna få in uppföljningen som ett mer naturligt inslag i undervisningen. Dokumentation och framförallt pedagogisk sådan har blivit något som verkligen genomsyrar mina dagar numera. Allt jag tar mig för i klassrummet (nåja, nästan allt...) får funderingen "hur kan ja pedagogiskt dokumentera detta?"
I vår lärgrupp har vi haft många härliga diskussioner angående dokumentationen. Överlag är mina förskolekollegor mycket bättre på att dokumentera arbetet under själva processen och de är också bättre på att visa upp dokumentationen för sin elevgrupp/föräldrar. Det är åtminstone min uppfattning. Frågan är bara varför det är så.
Jag har ju alltid velat att elever själva ska förstå varför de gör vissa moment i skolan och jag har alltid velat att de ska se hur de själva utvecklas, men jag anser att det varit svårt att få dem att se utvecklingen. Men med hjälp av den här kursen känner jag att arbetssätten ökar för att kunna visa dem just processen till sitt lärande.
Något som jag fastnade för när jag läste kurslitteraturen var att det viktiga med dokumentationen inte är själva slutresultatet utan vägen dit. Den pedagogiska dokumentationen ska vara "ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som hände för att vi ska kunna ta nästa steg" (Lenz Taguchi s. 70). I arbetet med de skriftliga omdömena så vore ju den här typen av dokumentation ypperlig. Har man under processens gång utförligt dokumenterat elevens arbete så blir det troligen mycket enklare att skriva omdömena och framför allt borde det bli lättare att visa på vilka förmågor som kan utvecklas mer. Med rätt verktyg i klassrummet kommer eleverna själva kunna dokumentera sina arbeten. Bara de får veta hur... Ibland kan det kännas svårt att hinna se/höra alla elevers diskussioner i olika gruppövningar etc, då är ju iPaden ett fantastiskt roligt redskap att använda. Det finns många bra appar där de kan spela in sina diskussioner och kanske till och med rita samtidigt som de spelar in. Då får jag möjlighet att se/höra allas diskussioner efteråt! Ser jag som superbra! De kan sedan också få se/höra hur andra grupper tänkt och diskuterat kring ett ämne.
När jag ser tillbaka på min självskattning som jag gjorde i november så måste jag nog ändå säga att den stämmer rätt så bra. Det enda är väl att mitt kryss för första frågan borde hamnat längre åt vänster... Kan ärligt säga att min förståelse för vad pedagogisk dokumentation är har förändrats. Tidigare tänkte jag nog att det var nästan samma sak eller att det var pedagogisk dokumentation när man satte upp bilder/arbeten på väggen i klassrummet. Men det vet jag nu att det inte är. Dokumentationen blir pedagogisk först när man gör något med den. Vid en föreläsning jag var på förra vintern sa föreläsaren (Ann Åberg, Lyssnandets pedagogik 8/4-11) angående dokumentation att texten ska inte säga exakt samma sak som bilden! Den ska förklara något mer. Hellre vara en reflektion över bilden. Eller att de som finns med på bilden får berätta om tillfället när bilden togs. Det vill jag ta fasta på!
Med mer dokumentation av själva lärandeprocessen så hoppas jag att när min klass till slut lämnar Balltorpsskolan så ska de kunna se, inte bara hur mycket de vuxit och förändrats utseendemässigt utan även förstå/inse att de förändrats kunskapsmässigt också. Det är lätt att glömma av det när man är mitt uppe i lärandeprocessen.
17 januari 2012
Läser "Varför pedagogisk dokumentation" nu och det här är pedagagogisk dokumentation för mig (just nu...) Att ta makten över min egen praktik och att ge eleven möjlighet att ta makten över sitt eget lärande Författarens tanke om "Var står jag nu?" är så klockren tycker jag!
15 januari 2012
När jag läste kapitlet om Anna Linds mördare och Lasermannen så slog det mig hur olika vi tolkar bilder beroende på vår förkunskap. Det är självklart inget nytt för mig men det blir så tydligt när man läser en sådan text. Min enda kommentar till detta kapitel är att jag MÅSTE ha mycket mer bildreflektioner i klassen. Vi måste prata mycket oftare om vad det är vi ser på bilden och diskutera hur olika vi tänker om det vi ser. Och återigen betona för eleverna att det inte finns något rätt eller fel.
Jag gjorde en övning häromsistens där klassen fick blunda och tänka på en godisklubba. De fick tänka sig hur den såg ut (färg, form, storlek) och vad den smakade mm. Det blev en väldigt skojig diskussion efteråt där man tydligt såg hur olika eleverna tänker.
14 januari 2012
Att reflektera över situationer och texter vi läser i klassrummet är något mina elever gör varje dag. Det kan vara något som skett på rasten som behöver ventileras eller helt enkelt en läsförståelsetext som vi funderar enskilt och gemensamt över. Men återigen förundaras jag över hur lite vana eleverna har i att fundera själva om sådant här. Gäller det en incident på rasten (eller i klassrummet för all del) så ser de (nästan aldrig) sin egen del i det hela. Skulden hamnar oftast på någon annan som ska ses som den skyldige. Handlar det om en text som vi ska diskutera så är det inte många som vågar uttrycka sina tankar. En del har inte ens några tankar, kanske för att de är rädda för att säga fel...? De som dock säger något kopierar gärna uttryck från texten och kommer sällan med sina egna tankar. Självklart finns det några som också har fantastiska åsikter om det vi läser eller diskuterar i klassrummet! De uttrycker sig väl och kopplar gärna ihop texten med sina egna erfarenheter. Det märks tydligt att de diskuterar saker hemma med familjen.
I kapitel 4 skriver Emsheimer en del om just reflektion i klassrummet. Lärare måste bli bättre på att ge eleverna möjligheten att kritiskt tänka och få kunskaper om att kunna reflektera. (s.42 och s. 50). Vidare på pekar han att man måste utveckla sina erfarenheter för att kunna gå vidare. Inte bara få erfarenheter. "Man blir inte klokare enbart av att göra erfarenheter utan att göra något med dem och vad är det då man gör med sina erfarenheter?" (s. 44)
Här är ett utdrag ur kunskapskraven i svenska för årskurs 6:
"Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk samt på ett enkelt sätt beskriva sin upplevelse av läsningen."
Reflektion som pussel? Flera forskare talar om om detta. (s.44 bl.a.) Jag tänker att det är väl lite som livet är i stort - ett pussel. Det är många bitar som ska på plats för att man ska känna sig tillfreds. Samma sak som med reflektion...
Det sista jag vill ta upp här och nu är det jag läste på s. 71. Det handlar om en 48-åring som återupplever klassrumssituationen och som är upprörd över att trots att skolan dagligen vidrör "innehåll som berör viktiga och centrala frågor i unga människors liv och utveckling....få lärare på denna skola vågar släppa loss elevernas reflektioner och möta deras genuint upplevda frågor. De bedömer istället detta innehåll som något som ligger utanför själva undervisningen oc därmed inte kan ses som ett adekvat stoff för ämnet". Här känner jag mig lite arg. Det låter så lätt när man inte själv jobbar mitt i detta varje dag. Det kommer ständigt upp frågor som rör elevernas sociala liv mm som vi som lärare självklart diskuterar med dem ofta. Men någonstans måste man dra en gräns. Har den här personen ens sett läroplanen med alla dess centrala innehåll som man ska hinna gå igenom under en väldigt kort period? Man kan inte som lärare Låta eleverna "styra" innehållet vid varje lektion. Om det inte handlar om kursplanerna... Har man som jag har, samma klass i alla ämnen hela dagarna i tre år så kan man absolut hinna med många sådana diskussioner som verkligen är väldigt nyttiga men är mn lärare på högstadiet där man kanske bara ser eleverna 40 minuter under en dag så förstår väl vem som helst att dessa diskussioner "utanför kursplanen" inte går att ha varje gång, eller?
Tack för nu.
13 januari 2012
Nästa sak som jag fastnade för var Stinas tanke om att ta in informationen och bearbeta den så den "passar min lilla hjärna och mina erfarenheter. Låta informationen passera genom mina filter och kopplas ihop med tidigare kunskap". (s.26) Där kändes det lite som hon slog huvudet på spiken. Alla har olika erfarenheter och bakgrundskunskap och tolkar således information på olika sätt. Det är något som mina elever behöver få höra då och då när de ska besvara så kallade "öppna frågor" där det inte finns något rätt svar. Mina elever säger gärna just de orden: men vad är rätt då? De behöver få min hjälp att träna mer på att bearbeta informationen så den passar deras hjärnor och erfarenheter.
Emsheimer (s.38) citerar Grimmet och hans ord var något som jag tycker påminner om Stinas tanke. För att kunna reflektera måste det uppstå en situation som förbryllar eller förvånar oss. Att helt enkelt bringa klarhet i något som är oklart. Det är väl det själva reflektionen handlar om kanske...
24 december 2011
Efter att ha läst 4 kapitel ur boken "Den svårfångade reflektionen" tänker jag att det är på tiden att jag skriver ner några tankar om vad jag hittills läst.
Det är ingen lätt text att ta sig igenom. Många svåra ord och man måste absolut vara uppmärksam på vad man läser. Inte som att läsa "En shopaholics bekännelser" precis....
Det första jag fastnade för stod redan på sidan 7, "Om vi begränsar vårt tänkande till det som redan är givet, de slutsatser vi redan gjort eller till det som verkar passa ihop kommer inga nya lösningar att ges... Att ge utlopp för fantasin är ett viktigt sätt för att åstadkomma detta."
Det är något som jag i yrkeslivet påtalar för mina elever flera gånger varje dag. "Hur tror DU att personen i texten tänkte när han/hon sa eller skrev detta?" Jag får ofta till svar att eleven i fråga inte vet hur en person i en text tänker, och det är då jag påtalar vikten av att använda fantasin och att utifrån sina egna erfarenheter söka förståelse för textens huvudperson.
Vidare fastnade jag för forumspelstexten. När jag gick lärarutbildningen prövade vi forumspel för att gestalta ett utvecklingssamtal. Jag kommer inte exakt ihåg hur det gick till men jag minns att de olika grupperna kom fram till många olika resultat. Vi som lärarkollegor borde använda forumspel oftare för att få hjälp av varandra i skiftande elevsituationer. Många gånger kunde man ju hanterat dispyter med elever på ett bättre/annorlunda sätt men ibland behövs lite hjälp på vägen. Då kommer kollegorna väl till pass. Ofta har ju flera varit med om liknande händelser och det är ju väldigt sällan, för att inte säga någonsin, som man hanterar situationer på exakt samma sätt.
Där sätter jag punkt för en stund. Det är ju trots allt julafton.... Fast det känns inte riktigt så när man har 26 grader i skuggan.... Måste ta ett dopp nu med barnen!
Hej hopp
